Mera påsklov åt folket!

Vi har haft en fantastisk och intensiv vecka på Zanzibar! Oskar och jag piggnade till ganska snart efter att vi tagit in på Paje Ndame, hotellet på Zanzibars östkust. Jag hostar och kraxar fortfarande en del, det rosslar i luftrören, men nu vill jag i alla fall inte bara gå och lägga mig hela tiden.

Lördag: Vi började med en "småsnorkling" med Mr Snorkeller, åkte ngalawa (en trimaran gjord av en urgröpt mangostock) ut till närmsta rev. Det regnade hela tiden - men det gjorde ingenting, för sikten i vattnet var förvånansvärt bra trots regnet.

Söndag: Dag två åkte vi till apskogen, Jozani Forest, och tittade på Red Colobus-aporna, en apsort som är endemisk och bara finns på Zanzibar. De showade ordentligt med rejäla luftfärder mellan trädtopparna, kom nyfiket fram och kollade på oss och var väldigt underhållande i största allmänhet. Sedan tog vi en tur in i mangrove-träsket.

Måndag: Dag tre var slappardag i Paje, strandliv.

Tisdag: Dag fyra åkte vi på delfinspaning utanför Kizimkazi. Vi såg ett antal delfiner, men de var inte särskilt lekfulla, så de kom inte fram och kollade på oss när vi förhoppningsfullt slängde oss i vattnet för att bada tillsammans med dem. De var nog mer intresserade av mat just då.

Onsdag: Dag fem åkte vi hela vägen upp till Matemwe för att därifrån ta båt till stosnorklingen vid Mnemba. Efter en dryg timmes bilresa kom vi fram. Tog en cola och väntade på att tidvattnet skulle komma in, så att det gick att åka båt ut över första revkanten. Då började det regna. Och åska. Ordentligt. Det var lite nervöst. Man vill inte gärna ge sig ut på havet i värsta åskvädret... Men vi satt kvar under tak och hann ta både en fruktstund och en grillad fisklunch innan vattnet höjts tillräckligt mycket för att vi skulle kunna ge oss iväg. Då blev det också fint väder!

Torsdag: Packade och lämnade Paje Ndame. Åkte på kryddtur utanför Stonetown - alltid lika kul. Nu har vi varit på tre olika kryddturer, på tre olika ställen. Det är fascinerande att samma grej kan kännas så olika och så bra varje gång! Sedan åkte vi till Stonetown och tog in på Dhow Palace Hotell. Fantastiskt! Det var så vackert! Lite som ett hus ur Tusen och en natt. Det arabiska inflytandet är starkt på Zanzibar, inte minst i arkitekturen. På kvällen åt vi middag på gamla Emerson & Green, numera 236 Hurumzi. Det är en speciell restaurang, på taket, med underbar utsikt över stan och hamnen och havet. Det finns bara plats för 24 personer, sittande på kuddar på golvet.

Fredag: Shopping! Dagen när alla fick träna upp sin prutförmåga ordentligt. Albin är en mästare, han är stenhård. Han prutade ner en massajkniv från utgångsbudet 18 dollar (ca 24 000 shilling) till 7 000 shilling. Inte dåligt! Åt lunch på Mercury, en restaurang döpt efter Freddie Mercury, som föddes och bodde på Zanzibar de första åtta åren av sitt liv. Sedan tog vi färjan hem.

Lejonkungen bor i Mikumi

Vi har aldrig sett lejonen så nära - och så ofta! - som under den här safarin i Mikumi. En hanne och två honor som i princip hade parkerat en så där 500 meter från campen där vi bodde.

På natten höll de till vid vattenhålet, mindre än 100 meter från våra hus. Det var lite spännande! Det tog oss ett tag innan vi fattade vad det var för djur som lät som en nöjd grymtande gris...

Tyvärr släppte inte influensan taget om oss. Vi kände oss ju så mycket piggare och var säkra på att febern höll på att gå bort. Mern Oskar och jag blev bara sjukare och sjukare.

Så vi fick åka direkt till Dr Ype när vi kom hem igen. "How are you? You look miserable", sa han. Inte direkt den öppningsreplik man är van vid hos doktorn. Han sa att det var många som drabbas av influensan i ett andra varv, så som vi gjorde. Med hög feber, ont i öronen, halsen, tappa rösten och allmän matthet.

Så nu tuggar vi penicillin. Igen. Jag är så trött på att vara sjuk. Jag vill bli pigg och stark igen. Matlust! Det är rätt deppigt när man inte mår bra - särskilt i den här värmen. Jag ville ju att vi skulle ha så roligt! Men jag orkar nästan ingenting. Jag vill bara gå och lägga mig hela tiden.

Nu är de här!

...och imorgon bitti åker vi och familjen Alnebratt till Mikumi på safari! Håll nu tummarna för att vi får se några lejon!

Det ska bli roligt att få se Mikumi i grönska. När vi har varit där förut så har det ju alltid varit torrt, bränt, gult, gräs överallt. Nu har det ju regnat en del - gissar att det ser helt annorlunda ut.

Massaj-dag i Albins klass

I veckan hade Albins klass slutredovisning av sitt senaste forskningsområde - Massajer. Det var väldigt roligt. Alla föräldrar var inbjudna.

Presentationen började med att hela klassen framförde ett teaterstycke, skrivet av klasskompisen Miriam, som handlade om en dag i massajbyn. Man fick lära sig om kvinnors, mäns och barns respektive roller, om matvanor och annat.

Klassrummet och balkongen utanför var indelade i olika aktivitetsstationer. Albin var laibon, medicinman och spågubbe. Han spådde besökarnas framtid genom att skaka stenar i ett kohorn, låta den frågande viska sitt namn i hornbet och sendan hälla ut stenarna på ett koskinn. Ur mönstret stenarna bildade kunde han till exempel i mitt fall utläsa att "du och hela din familj kommer att få ett fantastiskt liv". Hans fröken, Miss Susan, fick veta att hon kommer att bli väldigt lycklig i Kina, dit hon flyttar för att undervisa på en annan internationell skola efter sommarlovet.

Vid en annan station undervisade Tim och Azuma de vuxna i hur man väver rubegas i papper (rubegas är de röd-svarta eller röd-blå stora tygstyckena som alla massajer klär sig i). Jag var grymt impad av hur pedagogiska och tålmodiga de var med alla vuxna som bara ville bli klara fort. Inte drog de sig för att säga till när de tyckte att man slarvade heller.

Under arbetet med massaj-forskningen har de flera gånger haft besök av massajer i klasserna. De har berättat om sina familjer, byar, kor, många hustrur (hur många man får ha beror på hur många kor man har. En del har tolv stycken!)och sina matvanor. De lever huvudsakligen på mjölk blandad med koblod. Man gör ett litet hål i halspulsådern på den levande kon och tappar den på lämplig mängd blod, innan man stänger till hålet och smörjer på en salva som får ådern att läka ihop snabbare.

Ute på balkongen fick man måla sköldar och gå in till berättarnas hörn. Det fanns också stationer med olika spel, hitta den försvunna kon, stavningsprov och allt möjligt.

I kväll kommer familjen Alnebratt!

Jag har städat och fejat, bäddat sängar och handlat en massa gott! Äntligen kommer de!

Tyvärr så har ju inte vår familj direkt rest sig ur influensaträsket. Håkan är visserligen på benen efter att ha varit totalsänkt i nästan en vecka. Men nu har Oskar ordentlig feber, Albin hostar och snörvlar och jag har en hals som kliar och svider. Min åkomma har jag försökt bota med en liten whisky under matlagningen, men tyckte inte att jag skulle blanda in barnen i den huskuren.

Oskar är superdeppig för att han missar rugbyturneringen i morgon. Albin tyckte som vanligt att det var skönt att få vara hemma från skolan en dag. Håkan och jag oroar oss för avfärden till Mikumi - safari - på söndag. Och så är vi ju rädda att det förbaskade viruset ska fälla hela familjen Alnebratt lagom tills vi ska åka till Zanzibar nästa helg...

Det ska bli så skönt att umgås med folk som vi känner utan och innan. Har insett att det är något jag saknar här. Någon som bara kan säga "näääää, ge dig, så där är ju inte du egentligen" när man försöker spela upp en roll. Människor som vet, som kan vår historia, som känner till alla styrkor och svagheter. Riktiga vänner. Gamla vänner.

Nu räknar jag timmarna. Fyra timmar tills de landar, kanske fem och en halv innan de är här!

En liten svacka i bloggandet

Fattar inte riktigt varför, men just nu har luften gått ur mig lite när det gäller bloggandet. Håkan har varit sjuk sedan i söndags, riktigt dålig i influensa, med jättehög feber. Men det var inte malaria den här gången i alla fall.

Och igår kväll var det Oskars tur. Jag märkte att han var lite hängig. Han hade följt med en kompis hem efter skolan och ringde och frågade om jag inte skulle hämta honom snart. När han skulle lägga sig orkade han inte läsa, ville inte ens bli läst för. "Du kan väl bara ligga här bredvid och prata med mig en stund." Och i natt kom han in till mig, hade ont i huvudet, ont i hela kroppen, feber och var bara så ynklig. Så nu är det hans tur att vara sjukskriven.

Trist läge - i morgon är det musiksamling i skolan, när alla barn spelar för hela skolan och alla föräldrar. Oskar hade verkligen sett fram emot det. I morgon är det också basketmatch - en annan grej han inte vill missa. Och på lördag är det rugbyturnering å Gymkhana Club, som både Oskar och Albin har sett fram emot.

Men störst av allt är ju att familjen Alnebratt kommer i morgon kväll! Vi vill INTE vara sjuka när de kommer. Hoppas, hoppas, hoppas att Albin och jag klarar oss undan influensan. Vi vill bada med Kerstin, Håkan, Märta och Alice! Vi vill åka till Mikumi med dem på söndag! Vi vill att allt ska vara toppen när de kommer hit!

Saskia har dragit igång yoga-klasser på morgonarna. Varje morgon kl 8.30 samlas vi i bandan och gör tolv "sun salutations" och en del andra övningar. Jag har ju bara gått på gravidyoga tidigare, så jag är ganska kass - och väldigt stel i delar av kroppen. Men efter tre dagar på raken så börjar jag i alla fall fatta lite av vad det går ut på.

I dag var Lotta med också - hela Kili-gänget samlat igen, denna gång på varsin yogamatta. Det kändes bra. Vi har ju skojat om att vår nästa stora grej ska bli att åka till Indien på ashram (yogaläger). Så det här är väl en del av förberedelsen!

I morse mötte Håkan ett odjur

Väckarklockan ringde 05.50 som vanligt. Håkan gick upp för att gå väckrundan hos barnen. Albins rum, inget problem. Men Oskars!

På tröskeln stod en kraftig kackerlacka och glodde morskt på Håkan när han öppnade dörren. Storlek mindre hundvalp. (Ja, nu överdriver jag igen. Så klart den inte var stor som en hundvalp, men säkert nio centimeter lång, tre fyra bred och två centimeter hög. Rätt imponerande. Om än betydligt mindre än en hundvalp.)

Det läskigaste är ju att odjuren flyger. Så det är lite svårt att träffa dem när man går loss i värsta mördarstil med sopkvasten i högsta hugg. (Man kanske skulle ha en spade? Men de lämnar nog fula märken på väggarna.)

Efter ett mindre slagsmål så vann Håkan. Kackerlackan is no more. Heja Håkan!


PS. Kanske ska tillägga att så här spännande har vi det inte varje dag. Det är faktiskt bara den andra kackerlackan någonsin, i det här huset, sedan vi flyttade in i början av augusti 2008.