Man ska inte sluta överraska sig själv

När vi bestämde oss för att flytta till Tanzania fick vi många frågor. Två av dem var:
a) Ska du bestiga Kilimanjaro?
b) Ska du ta kurser i afrikansk dans?
Bägge frågorna besvarade jag med ett skratt och ett bestämt NEJ.

Jag är inte typen som bestiger Kilimanjaro. Jag är inte typen som äger ett par vandrarkängor. Jag är inte typen som tar på mig ett goretex-ställ och ger mig ut och går i en vecka, äter frystorkad mat och vadar genom fjällbäckar. Det har aldrig lockat mig. Jag är väl helt enkelt inte någon särskilt naturnära typ.

När det gäller afrikansk dans...så, nej. Det är en annan sorts 40-plus kvinnor i Majorna som hänger sig åt det. Inte min grej. Inte ett dugg. Jag har aldrig varit lockad av det. Tvärnej.

Men nu råkar det ju vara så att jag har betalt en fet depositionsavgift, en massa dollar, för en bergsbestigarexpedition. Swahili-Lotta, Valhalla-Saskia och jag flyger till Arusha den 21 februari och knyter på oss de stendyra tyska vandrarkängorna den 22. Sedan är det tänkt att vi ska knata på, tills vi förhoppningsvis når toppen 5895 meter över havet den 26 februari i gryningen. (Rent statistiskt så brukar hälften av dem som försöker lyckas, de andra får höjdsjuka och vänder.) Den 28 flyger vi tillbaka till Dar.

Det känns ju helt verklighetsfrämmande. Det är inte sånt jag gör. Men ändå, när Lotta frågade i höstas så sa jag tvärnej. Lika bestämt som tidigare. Sedan tänkte jag ett par varv till. Det är ju de mest oväntade sakerna i livet som man minns bäst. När man gjort sånt som man aldrig trodde om sig själv, när man låtit sig ryckas med på det ena eller andra projektet.

Som när Anna Hellgren, då nydumpad, lyckades få med mig på idén att vi skulle springa Göteborgsvarvet i rent terapeutiskt syfte (lite oklart varför jag behövde terapin just då, det var ju inte jag som var dumpad). Det är ju något av det mest häpnadsväckande jag gjort! Jag är ju fortfarande skitstolt över att jag övervann mig själv och lyckades ta mig runt hela banan på en mer än OK tid. (Vi hade ett motto, en mening som vi tjatade in i skallen för att inte förledas att ge upp: "Inte minibussen! Vi ska fan inte åka minibussen!". För vi hade läst i något informationsblad att det fanns en Volvosponsrad minibuss som efter ett antal timmar åkte runt och plockade upp alla utslitna löpare som inte själva fattade att det var dags att lägga av.)

Så till slut började jag tänka att det kanske inte var en sådan dum idé. Det kanske kan vara kul att åka på kombinerad husmors- och bergsklättrarsemester. Längs vägen tillkom även Saskia, min roligaste granne i Valhalla och en av de mer underhållande människor jag har träffat i hela mitt liv. Om bara hon håller låda (och det gör hon!) så kommer vi andra att kunna bita ihop och fortsätta sätta den ena foten framför den andra.

Men nu är det ju bara några veckor kvar! Varannan morgon är det långpromenad för att gå in skorna, varannan dag kör jag styrketräning för rygg-, mage- och knän. Jag har svårt att tänka på annat än Kilimanjaro - jag drömmer till och med om att jag befinner mig uppe på berget, i mer eller mindre knepiga situationer. Nu gäller det att ladda mentalt! Att våga tro på att det går! Jag kan, jag vill, jag vågar.

Men jag säger fortfarande kategoriskt nej till afrikansk dans. Det får bli någon annans kick.

En lyckad dag i köket!

Måndag är shoppingdag. Förut var det Howard som åkte runt och inhandlade veckans mat tillsammans med Pasco. Men nu är ju den förre historia, så jag gjorde en blixtutryckning.

Jag hade lite bråttom, för dels hade jag varit ute på en längre promenad med bergsbestigarexpeditionen "Lotta and the Bad Girls" (vi måste ju gå in vandrarkängorna innan vi ger oss på Kilimanjaro i slutet av februari), dels hade skolsköterskan ringt och sagt att Albin hade ont i magen och eventuellt var tvungen att hämtas tidigare från skolan. Men just när hon ringde hade han gått tillbaka till klassen efter att ha vilat sig en stund på sköterskeexpeditionen.

Så jag åkte till (stendyra) Village Supermarket och köpte lite stapelvaror som pasta, ris, kokosmjölk, bröd, jordnötter, bröd och lite annat. Där sprang det snabbt iväg på en femhundring svenska kronor.

Sedan åkte jag till grönsakshandlaren, dukan, på hörnet. Köpte ett par kassar vattenmelon, paprika, bananer, tomater, morötter, haricots verts, zucchini, lökar av olika slag och lite annat smått och gott - för en hundring.

Tredje stoppet var Farm House Butcher, fräschaste slakteriet i stan. 400 gram strimlad kycklingfilé, 500 gram strimlat fint nötkött, 500 gram nötfärs och 700 gram oxfilé - allt för 110 spänn...

Oxfilén kostar 60 kronor kilot! Finns det då någon anledning att äta fransyska, högrev eller andra delar av kossan? Nä!

I min planerade veckomatsedel stod det "köttgryta". Det blev:

BOEUF BOURGUIGNON DE LUX

Gör så här (4 pers):
500 - 600 g oxfilé - skäres i mindre bitar

Marinera köttet:
Gör en marinad på en bit finhackad ingefära, ett par tre klyftor vitlök, en halv finhackad rödlök, en skvätt soja, ett par matskedar tomatpuré, en bra skvätt olivolja, salt och svartpeppar.
Låt köttet ligga i marinaden i en - två timmar.

Ris? Potatis?
Koka ris eller potatis (för att pressa), eller stoppa in klyftpotatisar (olivolja,salt, timjan) i ugnen. Vi körde klyftisar, för vi har ingen press. Och ska äta ris senare i veckan.

Gör Bourguignon-såsen:
Fräs fyra fem slantade morötter, en och en halv rödlök och så småningom fyra fem riktigt späda purjolökar (motsvarande en stor).
Tillsätt ett par deciliter vatten, en ordentlig skvätt rödvin (här pratar vi decilitrar, inte småskvättar), en tärning kycklingbuljong, lite timjan, en småskvätt soja, någon matsked tomatpuré, salt och nymald svartpeppar.
Red med maizena.

Stek oxfilén:
Smör i stekpannan. Någon minut bara. Sedan lägger du den på ett fat, med lock, och inväntar att gästerna börjar sätta sig.

Under tiden:
Koka gott om broccoli! Inte för länge!

När bordet är dukat, gästerna satt sig och broccolin rinner av i ett durkslag, så lägger du oxfilén i Bourguignon-såsen, så att den värms upp igen.

Gott, gotti gott gott. Och så nyttigt!

Måndag morgon och ingen ordning på någonting

Det regnar. Det ska det inte göra. I februari ska solen skina varje dag. De små regnen ska komma i oktober november och de stora i april maj.

Så har det inte varit nu. I augusti regnade det nästan varje dag i minst tio dagar. I oktober nästan inte alls. I slutet på november kom det ett par ordentliga regndagar, men inte så att man kan säga att det var en riktig regnperiod, direkt. I alla fall inte så som jag föreställer mig en regnperiod.

Folk här är lite förvånade, skakar på huvudet och säger att det inte är någon ordning på årstiderna längre. Vädret uppför sig inte som förväntat.

Själv tycker jag (mycket kortsiktigt, jag vet, långsiktigt är jag också oroad över klimatförändringarna) att det är skönt att det regnar, att luften blir lite lättare. Och så hoppas jag att det håller sig regnfritt i slutet av mars och de första veckorna i april för då kommer Kerstin, Håkan, Alice och Märta hit!

Då vill vi inte veta av några bortregnade vägar när vi ska åka på safari!

Nytt hopp...

...bilen rullar igen. Mr Sudi, vår favorit bland taxichaffisar, kom hit och hjälpte oss få i gång bilen med lånade startkablar. Sedan tog han med Håkan till sin alldeles egen fixarkille, som konstaterade att det ena batteriet var uselt, och därefter till ett hål i väggen där man kunde köpa ett nytt batteri på en söndag eftermiddag.

Ibland överraskar Tanzania med oanade servicemöjligheter!

Biljävel

Något har hänt med bilen. Batteriet, eller snarare batterierna eftersom monstertrucken har två, laddar ur.

Första gången det hände var när vi kom hem från Zanzibar. Då var bilen stendöd. Vi trodde att någon lampa eller så varit tänd under veckan och dragit ur batteriet. Den gången fick vi hjälp av en granne, som generöst nog bytte sitt ena batteri mot ett av våra.

Andra gången var i går. Vi skulle till Bongoyo på morgonen och var som vanligt ute i sista minuten. Bilen stönade och stånkade, men startade på andra försöket. Hann inte köra runt och ladda batteriet, var tvungna att hinna med färjan, så det var ju ingen större överraskning att bilen inte startade när vi kom tillbaka till Slipway på eftermiddagen. Då kom Claes, Mr Scania, till vår räddning - med startkablar. Håkan och Ragnar tog sedan en rejäl tur i omgivningarna för att ladda.
På kvällen körde vi dessutom en bra bit till en restaurang som heter Mediterraneo, som för övrigt levde upp till sitt goda rykte, det var nog något av det bästa vi ätit sedan vi kom till Tanzania. Och så smakfullt och vackert, med vågorna precis utanför fönstret.

Tredje gången var nu på förmiddagen. Håkan, Ragnar och Oskar skulle åka ner till The Yacht Club för att se om Oskar kunde hoppa på optimistjolleskolan. Bilen gnölade till ett litet tag, men sedan var det stendött. De fick ta en taxi i stället.

Jädrigt irriterande. Man behöver en pålitlig bil här. Det finns gott om ställen där man INTE vill bli stående med en bil som inte startar.

Oskar - the Man

Oskar vann pokerturneringen!
Nu återstår det bara för Håkan och Ragnar att fundera ut vad priset består i.

Har slarvat lite med skrivandet

Den senaste veckan har varit lite upp och ner. Det var verkligen en omställning att börja leva ett mer normalt liv med matplanering, shopping och matlagning. Plötsligt fattar man hur mycket tid och energi den typen av hushållsjobb tar.

Visst, det går mycket fortare hemma i Sverige, där man kan fuska lite med lite burkar och halvfabrikat, där man åker till en affär, typ ICA Maxi eller Coop, och vet precis i vilket hylla man hittar vad och där man oftast hittar precis allting som man behöver.

Här får man snurra runt betydligt mer. Köttet handlas i fräschaste slakteriet, stapelvarorna i en ganska oförutsägbar supermarket en bra bit bort, frukt och grönsaker i dukan (affär inrymd i container) på hörnet. Vattnet är en historia för sig. Vi köper ju stora 20 litersdunkar som dricksvatten. Man kan få åka runt till ett par tre ställen innan man hittar en försäljare som a) har vatten b) accepterar dina gamla dunkar i utbyte.

Färsk fisk har jag inte hittat ännu. Har ingen större lust att köpa av killarna som står längs gatan och håller upp sina förhoppningsvis hyfsat nyfångade red snappers till de förbipasserande bilisternas beskådan.

Har alltid undrat hur man gör, om man mot förmodan skulle få för sig att inhandla en sådan fisk. Så långt som till att veva ner ritan och betala för fisken är jag med. Men sedan då? Lägger man den i passagerarsätet och kör vidare? Det är ju knappast så att dessa enmans mobila fiskaffärer har plastpåsar eller tidningspapper att erbjuda.

Tills jag hittar en fiskaffär med kyldisk får jag nog hålla mig till fryst, plastinpackad fisk.

Jag har i alla fall får godkänt från ungarna. De lät meddela att de tyckte att jag skött mig bra i köket under den första veckan. Vet inte om det beror på att de fått den hemmalagade maten utspädd med betydligt fler restaurangbesök än vanligt.

Vi har Ragnar Tveterås, Håkans forskarkollega från Stavanger, boende hos oss den här veckan. Trevligt som vanligt! Oskar, Håkan och Ragnar har haft en ongoing veckolång pokerturnering. Just nu sitter de och spelar Stora Finalen. Efter gårdagens omgång var ställningen så jämn att finalen är öppen. Vem som helst av dem kan ta hem den stora segern i dag.