Jina langu ni Ulla, ninatoka Uswidi

Jag heter Ulla, jag kommer från Sverige.
I dag började min intensivkurs i Swahili. Min nya kompis Lotta och jag har suttit och svettats i fyra timmar - och det var bara SÅ roligt.

Lotta och jag har en egen lärare, Nancy, som lugnt och tålmodigt får oss att upprepa artighets- och hälsningsfraser, om och om och om igen.

- Habari?
- Nzuri.

- Hujambo?
- Sijambo.

- Mambo?
- Poa.

- Salama?
- Salama.

- Mzima?
-Mzima.

- Shikamoo?
- Marahaba.

...och så vidare. Nancy såg rätt trött och avmätt ut fram tills jag tappade greppet, blandade ihop alla stavelser och bokstäver och råkade säga KABURI i stället för KARIBU. Karibu betyder välkommen, kaburi betyder grav... Då höll hon på att bryta ihop.

Nästa skrattattack kom när jag slarvade med uttalet och råkade säga KUNYA i stället för KUNYWA. Det senare betyder dricka, det förra bajsa. Eller kanske rent av skita, för Nancy såg väldigt allvarlig ut när hon skulle förklara vilket väldigt, väldigt fult ord det var. Sedan fick vi upprepa kunywa, kunywa, kunywa många gånger.

Ser redan fram emot morgondagens lektionspass!

Malaria

Var femte minut dör en människa av malaria i Tanzania. Det blir 100 000 personer på ett år och placerar malaria som nummer ett på listan över vanligaste dödsorsaker. De flesta som dör av malaria, 70 procent, är gravida kvinnor eller barn under två år. Malaria är också de fattigas sjukdom. 60 procent av alla malariafall drabbar de fattigaste 20 procenten av befolkningen.
(Källa: The Guardian on Sunday)

Vi som har råd kan köpa myggnät, äta profylaxpreparat och gå till läkare om vi skulle få hög feber. Det är bra, även om malariaprofylaxen kan ge en och annan, ibland oväntad, biverkning. Man kan till exempel drabbas av mardrömmar av närmast hallucinatoriskt slag.

Tror att det var det som hände Albin natten mellan lördag och söndag. Han var helt säker på att han hade en jättestor MYRA i sin säng. Och tänker man sig en myra i kolossalformat, stor som en mindre häst, så är det inte svårt att föreställa sig hur skräckslagen stackars Albin var.

Livet i Valhalla

Vi bor i ett område som heter Valhalla Estate och ligger på the Msasani peninsula, den halvö som mest bebos av vita och där malariamyggorna är färre än någon annanstans i hela Tanzania. Området byggdes av de danska och finska biståndsorganisationerna (tror Håkan att det var, själv undrar jag om inte Sida var med på ett hörn också) på 1970-talet som bostäder för biståndsexperter. Nu bor här familjer från hela världen. I området finns 35 hus, pool, tennisbana, fotbollsplan och lite annat.

Vårt hus, nummer 30, är ganska stort, vi har fyra sovrum, ett stort vardagsrum/matsal och ett inglasat uterum (som nästan alltid är för varmt att använda). Dessutom har vi ett gästhus, som än så länge fungerar som internetställe och lager.

Det är svenska ambassaden som har kontraktet på huset, vi är andrahandshyresgäster, vilket är lysande för oss. Ambassaden tillhandahåller ett basmöblemang (från Ikea, så man känner sig som hemma) bestående av sängar, soffor, fåtöljer, matsalsbord och liknande. Kastruller, porslin, lampor, gardiner, sängkläder och handdukar köpte vi av den familj som bodde före oss i huset.

Så det gick överraskande fort att komma till rätta i huset! Nu, efter tio dagar, känns det redan som hemma. Om man bortser från allt strul med internetuppkopplingen så har det mesta flutit på bra mycket smidigare än vi kunde föreställa oss. Sedan blir jag ju lycklig av en del banala småsaker: som att en av de sydafrikanska satellitkanalerna visar House, säsong fyra, på måndagkvällarna.

Vi har haft ganska roligt hela familjen när vi gett oss ut i affärerna och letat efter saker som bröd, frukostflingor eller ätbara alternativ till svensk filmjölk. (Ja, vi har gjort en del felköp, inte minst på mjölkproduktsfronten…) Det finns ett flertal butiker som specialiserat sig på att erbjuda hemmaliknande varor till ”expats”, alltså utländska medborgare som bor i Tanzania. Så att botanisera i hyllorna är som att ta en matkulturell vandring från land till land. En del grejer känner vi igen, en del annat blir vi nyfikna på och ytterligare andra grejer gör att man förstummas eller fnissar glatt åt andra kulturers (läs: framför allt brittiska) matvanor.

Smör – definitivt inte en afrikansk stapelvara. Man kan välja på nya zeeländskt (dyrt) eller irländskt (ännu dyrare).
Ost – var jag inne på i ett tidigare inlägg. Det finns små delikatessbutiker som säljer exklusiva franska och italienska ostar. I samma affärer kan man köpa charkuterier, parmaskinka och salami. Gissa om det är dyrt! Får Saluhallen och Aldardo att framstå som Lidl!
Korv – ingen vardagsmat, direkt. Man kan köpa inplastade korvpaket som liknar grillkorv. Men priset gör att det blir festmat här!

Vi har förstått att det inte är ”fint” att bo här – det är mycket högre skrytvärde i att ha ett eget hus, med egen mur och egna vakter i grinden. Men för oss är det perfekt. Här kan man släppa iväg barnen på egen hand till poolen (vaktad av badvakt!) eller för att spela fotboll med andra barn. Albin kan ta sig en cykeltur och Oskar kan gå bort och träna lite basket (även om han är lite missnöjd med kvaliteten på plankan som korgen sitter fast i). Dessutom är det ganska skönt att slippa ha egna vakter – det räcker så gott med att ha arbetsgivaransvar för de anställda vi redan har.

Ska inte beklaga mig, inte ett dugg, jag känner mig tvärtom väldigt lyckligt lottad över att ha kock och house keeper. Chaufförsfunktionen tror jag däremot att vi inte kommer att ha behov av på lite sikt. Nu börjar även jag känna mig (halv)bekväm i vänstertrafiken bakom ratten på ”monstertrucken”, vår Toyota Landcruiser. Har ännu inte kommit till att jag vill köra inne i stan i rusningstrafik, men jag har i alla fall kört ensam in till skolan och hämtat barnen från skolan.

Ska utveckla tankarna – plus och minus – kring att ha anställda i hemmet i ett kommande inlägg. Som en liten trailer kan jag nämna att jag just nu läser Yvonne Hirdmans bok om Alva Myrdal och att jag ibland känner mig skrämmande besläktad med Alva Myrdal i hennes syn på hushållsarbete….

Morgonstund har guld i mun?

Nu börjar vi finna oss till rätta med det nya livet. Har börjat vänja oss vid att sova med AC-surret i öronen.

En vanlig dag börjar långt före soluppgången, klockan ringer 05.50. Äter frukost, packar barnens matsäckslådor och gör vårt bästa för att få med kepsar, link-books och vattenflaskor. Varje dag har barnen med sig en egen bok, som en kalender, fram och tilbaka till skolan där alla läxor finns inskrivna och där föräldrar och lärare kan komunicera.

Matsäckslådorna har varit ett ämne för många funderingar. Vad lägger man på mackorna som håller sig i 30 graders värme? En nyanländ norsk kvinna som vi träffade förra helgen och dryftade detta med var jätteglad för att hon hade haft med sig ett antal förpackningar leverpastej hemifrån. LEVERPASTEJ. Jag sa bara NEJ och föreslog att hon skulle välja ett annat pålägg om hon ville att dottern skulle överleva första veckan i skolan.

Jag har kommit fram till att ost är bästa alternativet. Det är visserligen rätt svårt att hitta bra ost till rimligt pris - ost är INTE en stapelvara här, på samma sätt som hemma - men vi har hittat en cheddar som Oskar gillar och Albin kör mjukost, Vache qui rit-typen, små smältostar inpackade i folie som tårtbitar i en rund låda. Macka plus lite frukt har funkat.

Från skolans sida poängterar de vikten av att man skickar med ett "healthy snack", hur viktigt det är för hjärnans funktion och inlärningen. Varje dag får vi sedan rapporter från killarna om vad de andra barnen har i sina lådor: chips, kakor, choklad, om de har mackor så är det nutella eller jordnötssmör på. Albin är helt fascinerad.

En dag glömde vi att stoppa ner Albins keps i ryggsäcken. Det var inte bra. För då får barnen inte leka utomhus... "No hat, no play" är en stenhård regel på skolan. Och det är nog bra. Ännu så länge är det ju vinter här, bara så där 30 grader varmt. Barn som bott här länge tycker att det är så kallt att de inte vill bada i poolen. Men om någon månad kommer temperaturen attha stigit en bra bit - så då kommer vi nog att uppskatta skolans omsorg om att bevara barnen från solsting.

Skolan börjar kl 07.10, men barnen ska vara där senast kl 07.00 för insläpp i klassrummen och kontroll av link-böckerna. Det är ju VÄLDIGT TIDIGT för en familj som i alla år haft fullt sjå att först komma i tid till dagis när vi hade lämning kl 09.00 och sedan ännu snärjigare när skolan började kl 08.00. Fast nu uppskattar vi det lite mer. Just de där första timmarna, fram till nio - halv tio, är det nästan svalt... Det är nog då en svensk hjärna förmår att ta in ny kunskap. Efter halv tio är hjärnan lite halvkokt och man känner hur systemet går ner på halvfart. Det är inte läge för stress och press och utmaningar i värmen. Har definitivt börjat få en djupare förståelse för mañana-kulturen, när man tar saker som de kommer och inte hetsar upp sig i onödan.

Back on track

Internet dog. Men i dag har vi haft vår fjärde telefonbolagskille här och fixat och donat. Så nu hoppas vi att det ska funka i mer än 24 timmar...
Återkommer med mer utförliga inlägg.
På måndag börjar min intensivkurs i Swahili!

Överraskande nyheter

Läser i tidningen (The Guardian on Sunday, Tanzaniaversionen) att det är en stor och glad nyhet i Sierra Leone att en helt fotbollslag kommit hem från Gothia Cup. Det har tydligen inte hänt på länge att hela laget återvänder efter en turnering utomlands.
Så kan det bli när man lever i ett land som rankar SIST på FN:s lista över utvecklingsländer. Tidningen spekulerar i om orsaken till att hela laget återvände är att västländerna numer vägrar ta emot de spelare som hoppar av.

Äntligen! Uppkopplad!

Efter en vecka, två modem och tre tekniker från TTCL är vi äntligen on line igen! Visserligen "bara" på en dator, i gästhuset, men ändå. Det har varit rusning till datorn i eftermiddag.
Alla i familjen vill kolla mejl, checka laget på Hattrick, eller bara slösurfa lite grand.

Slösurfning har vi inte kommit till än. Vi har inte riktigt lyckats utröna hur mycket uppkopplingen egentligen kostar oss. Har vi en fast taxa per dygn? Eller betalar vi per minut? Ingen vet riktigt, vi har hittills fått lite olika besked.

Annars måste jag säga att Tanzania än så länge bara överraskar positivt. Som när vi skulle skaffa satellit-TV här om dagen. Vi körde till butiken, fick stå i kö i fem minuter, dealade och whealade en stund om vilken sorts abonnemang vi skulle ha (Alla sportkanaler? Så att man inte råkar missa 50 meter liggande i OS? Eller bara ett par sportkanaler som i alla fall visar de stora publikgrenarna? Det blev ett något mindre paket som har sport, barnkanal och lite schyssta sydafrikanska kanaler som påminner om hemma. I kväll är det t ex säsongsstart för House, säsong fyra. Jag har satt mobilen på larm!). Sedan lyfter de in alla grejer och boxar och sladdar som behövs i bilen, vår bil, och frågar om teknikern kan åka med oss hem direkt. Mindre än två timmar efter att vi gick in genom dörren i tv-butiken så hade vi bra bild i rutan!

Eller de tre teknikerna som varit här och pillat med modem och ryckt i kablar och gjort sitt bästa för att få oss uppkopplade. Hur mycket de hembesöken kostade? Inte en spänn. Ingår i servicen när man anlitar telefonbolaget som internetleverantör. Man bara ringer, så kommer det en kille. Inom ett par tre timmar. Härligt.